fbpx
Grusväg personlig utveckling

Balans och personlig utveckling

Först av allt vill jag börja med att tack för all positiv feedback från mitt första blogginlägg! Härifrån är det verkligen roligt att fortsätta.
Som jag nämnde i mitt första inlägg, så hade tiden från graviditeten fram till dess att jag ca tre år senare separerade, varit tung för mig på många sätt. Jag visste inte vem jag var eller vem jag ville vara. Jag kände det som att jag satt fast på en traktorväg med gyttja under däcken, som bara snurrade tomt runt. Efter en hel del kämpande med mig själv, hade jag lyckats komma upp på en liten och smal grusväg och sakta började förändringar ske.

Hösten 2017 började jag studera till mental tränare vid sidan om mitt dagsjobb. Jag trivdes inte på mitt dagsjobb och trodde att bara jag nu ens börjar skolningen så kan jag starta min egen firma och sakta bygga upp den sådär med vänster hand, för att kunna säga upp mig från mitt dagsjobb senast vid årsskiftet. Oj så jag hade fel. Jag hade fel på många sätt. Efter de första två dagarna på utbildningen förstod jag att jag kommer att behöva lite längre tid än till årsskiftet. Jag kommer att först hamna jobba med mig själv och det var något som min lärare gjorde klart att här massläses inget, utan här går vi igenom processerna själva. Närstudier hade vi en helg per månad. Varje helg på utbildningen var som en total avkoppling från precis allt annat, fastän det var en hel del teori att ta in. Jag njöt av stunden och levde så i nuet som jag aldrig tidigare hade gjort. Från dag ett skulle vi dessutom börja göra avslappningsövningar på egen hand varje dag. Jag började göra dem varje kväll och det tog inte länge förrän jag märkte att min nattsömn började bli bättre och jag var mer utvilad på morgonen. Andra helgen vi träffades vid skolan frågade läraren oss elever vad vi tyckte om avslappningsbanden vi skulle lyssna på och vad tyckte vi om det som sades på banden. Då slog det mig att jag inte hade en blekblå aning om vad jag hade lyssnat på, för jag hade alltid somnat under de första minuterna jag lyssna på banden. Till detta kommenterade min lärare ”ja men det är ju helt enkelt för att din hjärna ropar; tack och lov nu får jag vila”. Igen en gång slog det mig, men nu slog det väldigt hårt, att jag hade verkligen varit trött och kanske jag till och med kan påstå att jag varit utmattad en längre tid. Jag hade bara inte själv egentligen insett det sådär på riktigt. Jag minns att jag kämpade mot gråten efter denna kommentar av läraren, dels för att jag insett hur trött jag var, dels för att någon annan hade sett mig och förstod att jag var trött, men dels också för att nu insåg jag att det var inte bara min själ som var trött utan också ett av mina viktigaste redskap, det vill säga min hjärna. Och för vad och till vilken nytta?

Under hösten som gick fortsatte jag göra mina avslappningsövningar och andra övningar som hörde till den mentala träningen. Jag läste en hel del material och böcker gällande mental träning, välmående, motivation, självbild, självkänsla och självförtroende. Jag kände hur jag mer och mer började hitta mig ut från den smala krokiga grusvägen, till en allt bredare landsväg. Vardagen började flyta på, allt efter som jag fick mer energi. Jag började ta hand om mig själv. Jag började motionera mer igen, jag till och med köpte mig ett par skidor och efter ca femton års paus sökte jag mig ut till skidbanorna igen. Jag började äta bättre och jag lärde mig njuta av små stunder, vilket jag bäst kunde njuta av då jag spenderade tid med min dotter. Men framför allt började jag lära mig att tänka i nya banor. Jag lärde mig ifrågasätta mina totalt automatiserade tankebanor och många gånger insåg jag att flera tankebanor inte tjänade mig längre, utan tvärtom, de snarare stjälpte mig. Här kom jag dessutom till en verkligt stor insikt – först här i detta skede ansåg jag att jag var värdefull för mig själv och att jag minsann förtjänar de mest gynnsamma tankesätt, både om den yttre världen, men framförallt om mig själv. Först här insåg jag alltså också att jag tidigare inte egentligen tänkt på mig själv som en värdefull människa, jag hade kanske inte tänkt så mycket om mig själv överhuvudtaget.

Min inre balans

Nu började jag verkligen jobba för mig och satsade aktivt på att som helhet må bra. Med bra menar jag nu verkligen bra, inte medelmåttigt eller dugligt nog. Jag minns så väl en närstudiehelg på skolan där vi jobbade med våra olika delpersonligheter som vi själva upplevde som negativa. En av mina negativa delpersonligheter var kontrollanten inom mig. Med andra ord alltså perfektionisten, kontrollfreaken, den mot mig själv krävande delpersonligheten. Jag skulle hitta motpolen till denna delpersonlighet, det vill säga fundera ut vilken delpersonlighet kunde fungera som den raka motsatsen till kontrollanten. Jag tyckte att den delpersonligheten fick heta den apatiska. Orsaken varför jag valde kontrollanten som en negativ delpersonlighet var den att fastän jag många gånger njuter av att ha kontroll (här har jag redan lust att säga; vem gör nu inte det) så hade jag märkt att det konstanta kontrollbehovet tog en massa energi av mig, då jag kände att jag behövde ha kontroll över såväl den fysiska omvärlden och människorna i den, som kontroll över mig själv och det jag gjorde och sade. Jag krävde mycket av mig själv och kontrollanten inom mig dömde mig hårt om inte någonting gick till hundra procent som jag tänkt mig. Nåja, syftet med övningen om dessa delpersonligheter var att hitta en balans mellan den negativa delpersonligheten och dess motpol. Jag minns att under själva övningen, som leddes av min lärare, kom jag till flera insikter. Jag förstod hur hårt och kallt jag tänker om mig själv och hur jag anser mig behöva straff om jag inte uppnått det som jag hade velat uppnå. Övningen lyckades med dess syfte och jag hittade till sist en balans mellan kontrollanten och den apatiska. Till sist skulle jag dessutom hitta en symbol som skulle symbolisera denna balans för mig. Jag såg genast framför mig två pusselbitar som hade satt fäste i min handflata. Slutresultatet blev en inre balans, ett ökad mentalt välmående och dessutom en tatuering. Jag ville minnas känslan av balans samt min symbol för denna balans, så nu har jag två pusselbitar tatuerade på min arm.

Det som har slagit mig någon gång under min egen mentalträningsprocess är att vi måste alla få gå just den vägen vi går, fastän det ibland kör fast eller som jag tidigare beskrev min väg som gyttjig och utan fästen under däcken. Då jag tänker tillbaka på min egen process så ser jag att det är endast jag själv som kunnat ta ansvar för mitt eget välmående och min egen inre balans. Detta ansvar tog jag när jag var redo för det. Innan dess hjälpte inga positiva citat eller aforismer, inga peppande tal. Jag var inte mottaglig. Först sedan då jag själv ville börja må bra och då jag valde att ta några steg mot min egen inre lycka, var jag mottaglig och öppen för alla utvecklande processer. Processer som ska få vara individuella, gå sin egen väg och ta sin egen tid. Processen mot ett balanserat välmående är just det som det är, en process. Inget presterande.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *