fbpx
Mental tränare blogg

Mina personliga vändpunkter och min identitetskris

En liten tid nu har jag funderat på hur jag kan dela med mig av de tankar jag har om den hektiska och ibland kaotiska vardagen jag och så många andra lever i. Till sist slog det mig att kanske ett bra sätt att dela med mig av mina erfarenheter och insikter är genom att skriva ner dem. Hoppas du som läsare får ut något av det jag har att dela med mig av och att du lika som jag, kan komma till några insikter på vägen.

Eftersom det här är första gången jag skriver ett inlägg som detta, tänkte jag börja med att berätta lite om mig själv och min historia. Jag börjar min historia med det som jag senare insåg varit vändpunkten i mitt liv, och den vändpunkten var min graviditet. Då jag och min dåvarande sambo fick glädjenyheten om att vi skulle få ett barn, bodde vi tillsammans på landet i huset vi byggt. Allting borde ha varit frid och fröjd. Jag bodde i mitt eget hus ute på landet, var i ett långvarigt förhållande, hade ett stabilt arbete där jag fick utmana mig själv som förman i – ja allting borde ha varit i ordning. Men ganska snabbt under graviditeten började mina tankar och känslor snurra omkring, vilket stegvis ledde till att jag kände mig mer och mer osäker på precis allting och till sist visste jag inte mera vem jag var. Jag kämpade dessutom med mina egna tankar gällande graviditeten. Visst väntade jag så otroligt på att få träffa min baby, men samtidigt kände jag mig psykiskt väldigt obekväm under så gott som hela graviditeten. Jag kände det som att andra omkring mig dessutom började se på mig annorlunda. Plötsligt var det okej att röra vid min mage, fråga personliga frågor om min kropp, hjälpa mig bära saker som vägde mer än 500g ungefär. Jag har alltid ansett mig själv vara en självständig person med få behov av överöst närhet och jag vill och kan sannerligen sköta mina saker och bära mina grejer själv. Varför skulle jag inte få göra det även som gravid och varför skulle jag inte få hålla min kropp för mig själv?

Vilken tur att efter graviditeten följde världens absolut underbaraste dotter! Oj denna lycka! Tiden hemma med min dotter gick väldigt fort till en början. Mitt liv handlade om bebisar och allt som har med barn att göra. Jag var en mamma, punkt. Min mammahjärna processerade för tillfället enbart ämnen som hade med barn eller föräldraskap att göra och jag hade helt enkelt tappat förmågan att ens prata om något annat. Visst är det en naturlig del av hela paketet, men efter en tid började jag verkligen sakna min egen identitet som en egen enskild individ, som dessutom slipper svara på frågor gällande min amning till exempel. Här känns det som att jag vill nämna att trots mina egna tankar om mig själv, så älskar jag min dotter mer än allt annat i världen och jag trivdes bra med henne hemma.

Då tiden kom att jag skulle återgå till arbetslivet och min dotter börja dagis, kom nästa tunga steg emot. Jag hade bestämt mig för att säga upp mig från mitt tidigare skiftesjobb och söka mig till ett jobb där jag kunde arbeta vardagar och dagstid. Dagen kom då min dotter skulle första dagen till dagis på riktigt och jag skulle börja min första dag på mitt nya jobb. Jobbet jag fick då visade sig väldigt snabbt vara en arbetsplats som jag under inga omständigheter kunde eller ville jobba på. Jag sade upp mig. Här i detta samband kraschade jag totalt. Jag hade en otroligt stark identitetskris, där jag inte längre visste vad annat jag var än en mamma. Jag satt hemma på min soffa och funderade på allt och ingenting. Vem var jag? Vad gjorde jag? Vem ville jag vara? Var ville jag vara? Vilket var mitt värde på arbetsmarknaden? Efter en liten tid fick jag tagit mig i kragen så pass mycket att jag började söka nya jobb. Vilka jobb som helst, så länge jag fick förtjäna lite och känna mig till någon nytta. Ganska snabbt fick jag ett jobb med arbetsturer dagstider och under vardagar. Perfekt. Nu kunde vardagen sakta börja rulla på ens lite, fastän jag fortfarande konstant snurrade på samma tankar som jag gjort då jag bara suttit på soffan.

Vardagen började som sagt sakta rulla på. Jag började lite komma tillbaka till det att jag kanske även är något annat än en mamma och jag lärde mig på nytt att prata om andra ämnen än blöjor. Men fortfarande kände jag mig borttappad och på något diffust sätt, även missnöjd och ensam. Var det så här mitt liv skulle se ut i årtionden framåt? Jag minns väl en dag då jag pratade med en vän om min förvirring. Jag minns att vi använde oss av symbolik och jag beskrev hur jag då för tillfället var totalt vilse i min bil, mitt inne i en skog och på en gyttjig traktorväg där bildäcken snurrar på utan att få fäste. Här måste jag passa på att tacka min vän, som peppade mig och lovade att jag snart kommer att få fäste under däcken igen, och att jag sakta kommer att komma bort från traktorvägen och ut på en smal och krokig grusväg. Realistisk som hon är, påpekade hon att det kommer att ta sin tid innan jag är ute på motorvägen igen, men att även grusvägen leder framåt. Jag lyssnade och jag trodde henne. Jag började satsa på att sakta få fäste, en liten bit i taget. Jag ville börja satsa på att må bra med mig själv. Sakta men säkert gjorde jag framsteg med mig själv och jag började lyssna på mig själv. Jag började umgås med mina vänner även utan barnen. Jag började motionera mer och ta åt mig mera tid åt mig själv.

Identitetskris

Snart nog insåg jag att nu! Nu äntligen hade däcken fått fäste under gyttjan och jag var nu på en stadig, men smal och liten, grusväg. Hurra! Det som jag insåg till följande skulle komma att ändra på hela livet för både mig, min dotter och min dåvarande sambo. Jag insåg att jag inte var lycklig där jag var nu. Jag insåg att under ett och samma tak, levde vi enskilda liv där ingen egentligen mådde bra. Efter mycket övervägande kom jag och min sambo fram till att vi har växt ifrån varandra och att vi vill ha totalt olika riktningar på våra liv. Vi bestämde oss för att gå skilda vägar. I det skedet var vår dotter dryga två år gammal. Jag stred med tankarna i mitt huvud, är jag en dålig mamma? Hur kan jag göra så här mot min dyrbaraste skatt? Hur ska mitt samvete tillåta min dyrbaraste skatt att ha två hem? Har jag gjort rätt beslut? Det kändes som att hela mitt liv var totalt kaos, men på något sätt lyckades jag ta mig framåt hela tiden fastän allting kändes svårt. Jag kunde inte tänka klart, inte heller hantera övriga små motgångar, för allting kändes så överväldigande. Med mycket stöd av mina vänner lyckades jag till sist hitta ett nytt underbart tillfälligt hem, med världens underbaraste hyresvärdar och grannar, åt mig och dottern. Efter att flytten var gjord och sakerna i lägenheten var på sin plats kände jag att nu kan jag äntligen pusta ut! Nu kunde jag tänka lite klarare, men hade fortfarande svårt med övriga motgångar och det som frustrerade mig mest, svårt att ta några som helst beslut gällande vad som helst. Beslutsfattande hade aldrig varit ett problem för mig tidigare, men nu kunde jag inte ens bestämma mig för vad jag skulle laga till middag.

Precis innan flytten hade jag som tidigare nämnt, kunna för stunden börja tänka lite klarare igen. Vilken tur det, eftersom under den stunden bestämde jag mig för att ta ett nytt steg i livet, och det steget skulle komma att bli följande vändpunkt i mitt liv. Det steget var att jag på hösten 2017 anmält mig till en tvåårig utbildning och denna var en utbildning till mental tränare. Aldrig någonsin hade jag kunnat föreställa mig att jag under de kommande två åren skulle lära mig så mycket om mig själv som jag gjorde, eller att jag skulle växa så otroligt som människa under dessa två år. Men mer om den resan nästa gång!

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *