fbpx

Nyårslöften och djupare rötter?

Då har året bytt igen och jag kan väl önska dig ett gott nytt år! Nyåret har för mig länge varit en mindre positiv dag, jag har ofta lite smålidit av en julen-är-över-nedstämdhet. Det har varit ganska vanligt för mig att blicka tillbaka på det gångna året, fundera över vad jag åstadkommit (kommit fram till att på tok för lite), samt fasa för hur snabbt året gått. Det nya året har varje år kommit emot lika snabbt och varje år har jag känt en liten gnutta av panik då jag automatiskt börjar grubbla på var jag befinner mig i livet och var jag ”borde” befinna mig i livet. Vissa år har jag funderat ut nyårslöften som ska föra mig till ett bra år och som ska göra mig till en duktig och väl presterande och motiverad människa, som vid årets slut inte behöver lida av julen-är-över-nedstämdhet längre. Andra år har jag struntat i alla löften och försökt att inte tänka på att året precis har bytt.

Och på tal om nyårslöften…Som jag nämnde så har jag vissa år gjort nyårslöften. Dessa löften har jag gjort för att jag vill bli en bättre version av mig själv, som är duktig, motiverad och väl presterande. Och som dessutom är hälsosam, det vill säga motionerar och äter nyttigt. Så jag har, precis som så många andra, gjort nyårslöften att till exempel börja aktivt gå på gym, löpa, äta nyttigt, skippa all godis, och så vidare. Tolka mig inte fel, alla dessa löften är antagligen de bästa löften man kan ge sig själv! Men jag har gjort dessa löften för att jag tror att de ska ändra mig som person på något sätt, eller snarare kanske att jag ska tänka om mig själv på ett annat sätt. Jag ska känna mig själv som duktig och kanske till om med mer värdefull. Så då kan jag undra nu att vad är det riktigt jag funderat på, vadå duktig? vadå värdefull? för vem då? duktig är jag väl alltid, bara redan för att jag existerar. Duktig har kommit att bli lite av en svordom i mina öron. Tänk så många gånger vuxna säger till barn till exempel ”du var ju duktig som ritade en så fin teckning”. Fel! tänker jag. Vem har rätt att bedöma om teckningen är fin eller inte? Vem har rätt att säga att hen som ritar fint är duktig? eller är man duktig bara för att man ritar? vad om man inte gillar att rita? Jag kan fortsätta med detta hur länge som helst, men i grund och botten tycker jag alltså att det handlar om att varje människa är duktig, oberoende prestationer. För min del kunde ordet duktig strykas från ordlistan, eller så kanske man kan tolka ordets betydelse på ett helt annat sätt som bara ännu är obekant för mig. Sedan nämnde jag också att jag gjort en del av mina nyårslöften för att kanske till och med känna mig mer värdefull. Värdefull för mig har en betydligt mer positiv klang i sig än vad duktig har. Men även här anser jag att var och en av oss är värdefulla som den människa vi är, utan hurdana som helst prestationer. Människan, lika som alla andra levande varelser, är värdefull. Varje individ är värdefull. Men nyårslöften som jag ger mig själv ska inte göras för att jag ska känna mig mer värdefull. Jag ska känna mig värdefull redan i grunden och de nyårslöften jag ger mig själv ska basera sig mer på det att jag lyssnar på mig själv och enbart på mig själv, och utifrån detta ger löften som får mig själv att må bättre. Om jag vet vem jag är och ser mig själv som värdefull, vet jag bättre vad som egentligen motiverar mig och vad jag på riktigt vill göra och vad jag på riktigt mår bra av. Då finns det kanske en större chans att lyckas med nyårslöften.

I år har jag inte haft tid att egentligen gå in i min julen-är-över-nedstämdhet, och hade därför inte heller tänkt på några speciella nyårslöften. Första vardagen efter nyåret kom emot och jag tänkte för mig själv då jag satt i bilen och lyssnade på musik att gud så skönt med en vanlig torsdag! Jag måste stiga upp en viss tid på morgonen och få igång både mig själv och min dotter, för att sedan komma iväg till daghem och jobb. Inget mer slappande på en tid! Dessutom var det ju så väldigt skönt att lyssna på lite vanlig musik i bilen istället för julmusik! Medan jag körde och njöt av musiken tänkte jag på hur mycket jag njöt av just den stunden, en vanlig grå torsdag. Jag funderade på hur enkelt det egentligen är att njuta av små stunder, men hur svårt det kan vara att ta det till sig. Jag funderade mer på saken och funderade på hur lite jag egentligen varit närvarande den sista tiden. Varför har jag inte varit tillräckligt närvarande? För att jag har svårt med tomrum, kom jag fram till. Jag har blivit för beroende av min telefon bland annat. Jag funderade över hur mycket jag egentligen använder min telefon och till hur mycket onödigt jag dessutom använder den. Så nu bestämde jag mig för att istället för att göra ett nyårslöfte där jag strävar till mer fart och motivation, så kommer jag denna månad att sträva till att använda min telefon enbart som telefon, det vill säga ringa och skicka meddelanden med den. Jag kommer visserligen även att kolla min epost och läsa nyheterna på telefonen, lika som jag kommer att använda mig av social media å jobbets vägnar. Redan nu ser jag ju hur mycket jag använder telefonen, men här är ännu dock den ”vettiga” användningen uppräknad. Jag kommer lämna bort allt onödigt surfande, där jag bara skrollar igenom diverse sidor utan att egentligen vara fullt medveten om vad jag gör.

Tanken med detta är att jag ska sluta klänga mig fast i telefonen och gå mer in i mig själv. Vad gör jag när jag får tråkigt? får jag tråkigt överhuvudtaget? Jag vet inte hur många gånger jag redan på denna års sida har tagit fram telefonen helt automatiskt för att kolla vad som hänt på Instagram till exempel. Så fort jag tagit fram telefonen och varit på väg att öppna en app, har jag kommit på mig själv med vad jag håller på att göra, och satt undan telefonen tillbaka. Jag känner mig ju nästan rotlös nu. Jag känner mig till och med lite ynklig och ängslig och jag hamnar verkligen gå djupt in i mig själv och mina egna tankar. Bra så! Om brist på onödig telefontid gjort mig rotlös är det verkligen dags att själv ta över och bli min egen herre igen!

När jag funderade mer på rotlösheten och vem som är herre över vem, kom jag att tänka på olika förhållanden och på bokstaven A och bokstaven H. Jag ska förklara lite mer. När jag tänker på förhållanden här så tänker jag på olika slags förhållanden, det vill säga allt från parförhållande till vänskap, förhållande till telefonen och så vidare. Så om jag tänker på mig själv nu och mitt förhållande till min telefon, så tänker jag mig själv som ett A, eller snarare som hälften av bokstaven, det vill säga /. Telefonen skulle här då utgöra andra hälften, det vill säga . Strecket mellan mig och telefonen, det vill säga -, utgör sambandet eller samhörigheten mellan mig och min telefon. Allt detta tillsammans gör alltså ”A”, där vi båda lutar mot varandra. Om då telefonen skulle försvinna (\) så skulle inte jag längre kunna stå självständigt, utan jag skulle ramla omkull eftersom mitt stöd försvann. Jag är beroende av mitt \ och är inte självständig.

Om mitt förhållande till min telefon istället skulle se ut som bokstaven H, skulle jag har det lite bättre att vara. I detta fall utgör både jag och min telefon var sitt I och länken mellan oss utgörs igen av -. Då min telefon försvinner blir det visserligen tomt, men eftersom jag står stadigt för mig själv, ramlar jag inte ihop. Jag är här självständig.

Som sagt så kan man använda sig av dessa bokstäver i alla möjliga olika slags förhållanden, och ganska sorgligt egentligen att jag använde mig denna gång av mitt förhållande till min telefon. Dessutom måste jag tyvärr erkänna att förhållandet dessutom ser mer ut som ett A än ett H. Så skönt att inse att detta är fallet, för nu kan jag göra något åt saken! Bort med det onödiga användande av telefonen, in i egna tankar och inre värld! För att här nu fortsätta med de samma bokstäverna A och H, så kan jag beskriva mitt nuvarande tillstånd som att jag nu söker mig till att bli ena I i bokstaven H. För att dessutom stå så stadigt som möjligt jobbar jag nu med mig själv, för att kunna förankra djupa och kraftiga rötter i mitt I och bli en självständig del i H. Detta H gäller naturligtvis enbart mitt förhållande till min telefon, alla andra förhållanden har sina egna A och H, som alla behövs behandlas skilt. Men med tanke på hur mycket tid jag spenderar på min telefon varje dag, och speciellt med tanke på hur mycket av den tid jag kunde spendera med någon för mig viktig person istället, kan jag väl tycka att det här är en bra början. Så för ett mer självständigt och mer närvarande år 2020!

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *